Sedan mitten av februari har vi matats med nyheter om hur den fruktade fågelinfluensan kryper allt närmare inpå våra knutar. Tidningsrubriker och TV-vinjetter tävlar om vår uppmärksamhet; det är förvisso viktiga och angelägna frågor det handlar om. Men har media lyckats med den svåra avvägningen mellan att upplysa den breda allmänheten snarare än att skrämma den? Man får hoppas det.
Ett antal knölsvanar dukade under vintern under för sjukdomen längs Europas kuster. Det är föga förvånande. Viruset har funnits latent i fjäderfäbesättningar i östra och centrala Europa under något år och vissa väderflyttande sjöfåglar, försvagade av köld och hunger, har förstås lägre motståndskraft mot smittan. Viruset kan givetvis sedan föras vidare av andra fåglar, som rastat i området, precis som barnsjukdomar sprids på ett dagis. Vilka fågelarter som kan smittas av det aktuella viruset är oklart; mycken forskning återstår ännu därvidlag. När våren nu närmar sig med stormsteg, ikläds dess efterlängtade bevingade budbärare för en gångs skull en helt ny och annorlunda roll: smittbärarens. Skall vi då inte kunna glädjas åt kvittret i vår, därför att fåglalåten denna gång innehåller både dissonanser och skärande övertoner? Naturligtvis skall vi lyssna och njuta, precis som vanligt. Men man skall inte skjuta på pianisten, om man tycker att musiken är dålig, utan snarare fråga sig vem som komponerat den!
Problemets kärna i detta fall är som bekant en pervers djurhållning i vissa delar av världen. Fjäderfän, som föds upp i stor trängsel under vidriga förhållanden och därtill hanteras med mer eller mindre obefintlig hygien, blir förstås sjuka. Fjäderfäinfluensa borde det kallas. Nu slår naturen tillbaka. I sin värsta och högmutanta form kan viruset H5N1 även drabba människan, t.o.m. med dödlig utgång. Drabbas den som drabbas bör, skulle väl en riktig cyniker uttrycka det. Men värst drabbas fågelfaunan; i fjor slogs 10 % av världspopulationen av stripgäss ut, på en gång, i en sjö i Kina.
Under några år har på SOF:s Ottenby fågelstation tagits prover och forskats på olika fågelvirus, under ledning av virologen Björn Olsen. Det har nu talats om att även upprätta en liknande verksamhet vid Hornborgasjön. Med tanke på den stora kunskap om sjöfågel och vadare som finns därstädes vore det klokt, givet uthålliga resurser. Vad som krävs nu är en samordnad nationell beredskapsplan för att undvika såväl panik som underlåtenhet. Finns den samordningen? I vårt land är vi vana vid god hygien och god kontroll av våra djurbesättningar. Vi bör alltså kunna känna oss lugna. Likväl blir den kommande säsongen en prövning för uppfödare av t.ex. gäss, ankor och kalkoner, då det ju nu är krav på att allt fjäderfä skall utfordras under tak.
Men hur blir det med Sveriges i särklass största fågelbord, trandansen vid Bjurum? Ingen vet ännu säkert om just tranor kan smittas av H5N1. Men när tusentals tranor, gäss och änder matas in där under mars och april, skulle lokalen i värsta fall kunna utgöra en veritabel smittohärd. Finns det någon idé om hur man avväger ekonomiskt turistintresse och jordbruksmarkskydd mot fågelskydd och folkhälsa? För inte kan vi väl ha tak över trandansen? Dags att tänka till!
Åke Anderson