Håkan Karlsson
Söndagen den 21 april fick jag, under pågående andfågelräkning, ett telefonsamtal från Hans Hägnander. Hans hade i sin tur blivit uppringd av Mikael Nord (ansvarig för Club300:s telefonsvarare), som förmedlat en rapport som inkommit till ”svararen” avseende en svart stork som enligt rapportören observerats vid Varvs kyrka cirka en mil väster om Tidaholm. Rapportörens namn framgick ej och datumet kändes inte helt typiskt, de flesta ”ströstorkarna” brukar först dyka upp under de något varmare månaderna, men självklart skulle det kollas upp. En, i ärlighetens namn kanske inte alltför optimistisk, eftersökspatrull gav sig efter avslutad räkning ut för att söka efter storken.
Patrullen, bestående av Musse Björklund, Jan Zäll, Andreas Gustafsson och undertecknad, fick forcera en hel del av Varvsbergets ”något” kuperade terräng innan vi tillslut hamnade vid utsiktsplatsen ovanför Franciskuskapellet. Efter en del klättrande upp och ner förtjänade vi en fika, samtidigt som vi kunde spana av den omgivande terrängen.
Efter en stund upptäcks en fågel som kommer inflygande mot berget. På långt håll ser den först ut som en av de tranor vi tidigare sett röra sig i området. Strax blir dock fågelns hängande hals påtaglig och plötsligt gör fågeln en gir och visar upp en ljus undersida. Vi får nu anstränga oss för att hålla uppsikt över fågeln, som lätt försvinner mot bergssluttningens mörka skog. Tillsammans lyckas vi dock följa den tills det ser ut som om den landar i ett av de stora träden vid rasbranten.
Efter denna första observation vidtog ungefär en veckas ”snokande” i området. Tillsammans med Magnus Hallgren spårades den bäck, som vi upptäckt att storken födosökt i, regelbundet av för att konstatera storkens fortsatta närvaro i området. Detta visade sig vara mycket effektivt och vid några tillfällen observerades storken. Det verkade då alltid vara i princip samma område som var mest intressant.
Den 26 april lokaliserades storken stående på ett stort risbo i rasbranten strax väster om kyrkoparkeringen i Varv. Redan tidigare hade myndigheterna kontaktats och nu fanns de argument som behövdes för att skydda området från störningar. Svart stork är en art som är känd för sin känsliga läggning vad gäller störningar i hemområdet, en alltför stor störning betyder förmodligen att platsen lämnas. Vi befarade att det massiva intresse för västgötsk historia som nu, tack vare Jan Guillous böcker om Arn, spirar även skulle locka människor att besöka den fornborg som ligger strax bredvid storkens boplats (och inte långt från Gestilren där Erik Knutsson år 1210 besegrade Sverker d. y.).
Länsstyrelsen agerade mycket snabbt och effektivt. Arbetet underlättades avsevärt genom markägares och andra intressenters positiva inställning och engagemang och det dröjde inte länge förrän skyltar om tillträdesförbudet fanns på plats. Nu togs även det något okonventionella beslutet att ”släppa ut” information om storken till en bredare skara personer. Ryktet hade tidigt börjat gå och vi ville, genom att släppa informationen, undvika de störningar i området som kunde skapats genom missförstånd grundade på den förvridna information som lätt uppstår vid ryktesspridning. Från kyrkoparkeringen kunde man lätt spana upp mot rasbranten efter storken utan att utgöra ett störningsmoment. Ett stort antal personer har tagit vara på tillfället och till heder för dessa besökare kan sägas att allt löpt mycket smärtfritt och flera av de kringboende har poängterat hur bra besökande fågelskådare skött sig. Förhoppningsvis har de flesta som besökt platsen fått tillfälle att se storken och kanske även se den bygga. Trots ivrigt plockande med pinnar och mossa finns dock endast ett par rapporter om att mer än en fågel möjligen setts på platsen.
Många av dem som besökt platsen har säkert också fått tillfälle att prata med Kalle och Stig som gladeligen har visat boläget och redogjort för när storken senast varit synlig. Under en period var storken mycket punktlig. Troligen lämnade fågeln boet i den tidiga gryningen för att sedan återvända frampå förmiddagen. Runt middagstid kunde man ofta se fågeln sysselsatt med diverse aktiviteter vid boet medan den inte sällan var borta från boet under eftermiddagen. Hade man tid och möjlighet att stanna till skymningen kunde man, om än med viss svårighet, få se storken dyka upp vid boplatsen strax innan mörkrets inbrott.
Engagemanget i byn har varit stort och många frågor har dryftats där på parkeringen. Tidigt tvingades vi inse att det finns mycket man inte kan läsa sig till om denna fågel som, inom Sveriges gränser, inte givit många chanser till studier i modern tid.
Den 26 juli kontrollerades boet av Jan Mogol (representant för länsstyrelsen), Magnus Hårleman (en av markägarna) och artikelförfattaren. Boet fanns, som väntat, vara tomt men vi imponerades av det gedigna hantverket och mödan som lagts ner på att färdigställa detta imponerande bo. Förhoppningsvis är chansen god att storken återvänder nästa år, och då med sällskap.
Ett tack riktas till Er som på ett eller annat sätt gjort denna säsongs bevakande av storken till en positiv upplevelse, för såväl många tillresande som närboende, och samtidigt sett till att det under en lång period varit en närmast kontinuerlig bevakning av boplatsen.
”En utförligare redovisning av iakttagelser av och kring storken, dess förehavanden vid boet med mera är under bearbetning och kommer förhoppningsvis snart publiceras.”