Sibirisk tundrapipare – ny art för Västergötland

Tisdagen den 14 september 1999 åkte jag ner till Vänersborgsviken på lunchen för att se om det var någon sträckrörelse. Vädret var soligt med en svag sydostlig-ostlig vind. Enstaka småflockar med kärrsnäppa var i rörelse och det rastade gott om änder, bl a cirka 500 bläsänder. Strax efter klockan tolv hör jag kustpipare och upptäcker en liten flock långt ut. Jag riktar in tuben och konstaterar att det är en blandflock bestående av sju större och tolv mindre vadare, kustpipare och kärrsnäppor, samtliga juvenila. Flocken släpps en stund för att med handkikare spana över området efter ytterligare flockar. Då hörs plötsligt en svartsnäppa. Jag letar runt lite, men noterar att svartsnäppelätet kommer från flocken jag nyss hittat. Jag riktar åter in tuben och letar efter svartsnäppan men upptäcker då istället att det finns en avvikande pipare i flocken. Den är betydligt mindre och framförallt smäckrare än kustpiparna. Flocken snurrar runt två varv i viken för att sedan sträcka vidare mot SV.

De karaktärer som jag hann uppfatta under den korta tiden var framförallt att det rörde sig om en betydligt smäckrare pipare, jämfört med kustpiparna, vilka samtliga var juvenila. Den var slankare i kroppen och mer lång- och smalvingad. Vingundersidorna var i stort sett jämngrå, liksom armhålorna. Detta var mycket tydligt i jämförelse med kustpiparnas svarta armhålor. Kroppens undersida var i stort sett vit, vilket gav en svag kontrast mot de grå armhålorna. Ovansidan var relativt jämnfärgat ”smutsigt” gulaktig, som i vissa vinklar gav en tydligt ”gyllene” gul ton. Kustpiparna var mer jämngrå ovan utan gul ton. Vingbanden på ovansidan var diffusare än kustpiparnas. Huvud och näbb hann jag inte notera så mycket på, mer än att ögat uppfattades som ett pepparkorn på en annars ganska ljus ansiktsteckning. Vid de två tillfällen som flocken snurrade runt en bit utanför mig noterades utstickande ben/fötter en kort bit bakom stjärten, max 1-2 cm, ungefär som en tagg. Detta var omöjligt att se från sidan då fåglarna sträckte vidare. Lätet var, som nämnts, det som gjorde mig uppmärksam på fågeln. Det var ett mycket svartsnäppelikt ”huitt”, tydligt tvåstavigt och hördes vid minst fem tillfällen. Hade jag inte upptäckt fågeln hade jag släppt den som en svartsnäppa!

Skillnader mot amerikansk tundrapipare var dels lätet, men även att jag lyckades se de utstickande benen/fötterna. Från ljungpipare, förutom lätet, även de grå armhålorna/vingundersidorna samt slankheten.

I Sverige har det fram t o m 1998 gjorts 27 fynd av 29 exemplar. Av dessa var åtta juvenila, en subadult (2K) och resterande adulta. Den har varit årlig sedan 1985. Av den amerikanska arten finns 13 fynd av 14 exemplar och obestämda tundrapipare 21 fynd av 22 exemplar. Sedan tidigare finns en obestämd tundrapipare anträffad i Västergötland, 1 ex Yttre Åsunden 12 oktober 1996. Fynden i landet fördelar sig enligt följande: maj – 1, juni – 4, juli – 10, augusti – 4, september – 6 och oktober – 2 (varav en kvar in i november). Geografiskt är den anträffad i elva landskap från Västerbotten i norr till Skåne i söder med en dominans vid kusterna. Rena inlandsfynd finns bl a i Närke och Värmland. Under senare år har antalet fynd tenderat att öka och i vårt östra grannland Finland sågs 1996 hela 41 exemplar, de flesta juvenila i september och oktober. Från 1999 finns ytterligare minst sex exemplar rapporterade i aktuella observationer.

Göran Darefelt

Nya vägen 27

462 60 Vänersborg