Medelhavsbesök i träsket!

Kent-Ove Hvass

Skriven ca okt 2002

En kulen söndag i slutet av september skall jag ut med en av mina studiecirklar och titta på tranorna vid Hornborgasjön. Det finns ca 5000 tranor vid sjön och det är en otrolig syn att se dessa ståtliga fåglar gå ner på sina övernattningsplatser i norra delen av sjön. Till skillnad från våren är ju antalet tranor fler än människorna och man kan få en djupare naturupplevelse.

Eftersom jag har lite tid över åker jag ut till träsket några timmar innan jag skall möte gruppen. Tänker ta mig en titt vid fågeludden.

När jag parkerar bilen undrar jag om jag har varit dum eftersom en kall nordanvind och enstaka regndroppar far genom luften. Jag funderar på att stanna i den varma bilen. Beslutar mig dock för att snabba mig ner till vadargömslet med en förhoppning att kanske se någon sumphöna eller rall.

Väl framme vid gömsle skyndar mig in och drar en lättnades suck från kyla och regn. Spanar av dybankarna. En kricka, några tofsvipor, flera enkelbeckasiner. Ganska dött. Jag sitter kvar och spanar. Efter 20 minuter kommer det medelstor, brunglansig fågel fram bakom en grästuva. Jag tänker genast - bronsibis. Det var aldrig någon tvekan, jag har sett fågeln i Grekland och Israel samt studerat dess nära släkting white-face ibis i USA en hel del. Jag går ut ur gömslet för att se den bättre. Han är ca 75 meter från mig och jag kan nu se den metalglänsade bruna dräkten, trots mulet väder kan man se gröna och lila metallglans. Kanske lite vitt kan skönjas vid näbbroten som indikerar att den inte har fått full vinterdräkt. Den är lite större än en storspovshona. Den knallar omkring och och sticker ner sin stora näbb i gyttjan gång efter gång och verkar trivas.

Nu gäller det att berätta för folk. Jag har ju ingen pipare, jag har den filosofin att det är jag själv som skall styra mitt skådande, inte en pipande mojäng i fickan men har naturligtvis en stor förståelse att folk vill ta del av udda fåglar. Jag börjar ringa. Janne Mogol bor ju nära, inget svar. Göran Engberg, inget svar. Fritzon, inget svar. POB, inget svar. Bengt Pettersson, upptaget. Kjellberg, hallå hör jag, jag berättar att han kan få ett kryss om han kommer upp till fågeludden, det står en bronsibis säger jag. Å nej säger han, jag står på Helsingfors flygplats. Jag ringer Olle Strandroth. Han säger ok, jag kommer! Ringer POB igen, han larmar ut den. Mobilen börjar nu ringa och jag berättar.

Jag är ensam på fågeludden men på spången kommer ett äldre par. Jag berättar upphetsat för dem om fågeln. Jaha säger dom. Efter några minuter kommer ett yngre tyskt par från tornet. Jag förklarar för dom att det går en ”Glossy Ibis” där ute. Killen blir upphetsad och hittar den snart. Wow säger han.

Tiden går. Jag försöker fotagrafera fågeln men det är dåligt ljus och långt håll. Jag väntar att folk skall anlända men ingen kommer. Efter ca 30 minuter ser jag den första bilen komma till parkeringsplatsen och nu börjar folk att anlända. Efter ett tag har ett 50-tal personer anlänt. Fågeln är försvunnen men dyker strax upp igen. Alla får tillfälle att njuta av den rara besökaren.

Det börjar bli dags för mig att ansluta mig till min studiegrupp. Jag lämnar folket på udden med regnet och vinden slående mig i ansiktet, en tanke slår mig, va fasiken kan få en fågel att lämna ett varmt medelhav för att flyga till våra kalla bredgrader. Jag fattar det inte.