Aftonfalken i Västergötland

Göran Darefelt

Skriven ca aug 2002

Under senare år har antalet observationer av aftonfalk ökat i Västergötland. Jag skall nedan försöka ge en förklaring till varför och framförallt ge en tillbakablick på fyndbilden i landskapet. 

Fram till och med september 2002 har 158 fynd av 182 exemplar rapporterats. Här skall direkt sägas att några äldre fynd från Göteborgsområdet kan saknas då dessa tidigare rapporterades till Bohuslän. Det första fyndet i landskapet gjordes den 17 maj 1958 vid området kring Stenumsmaden, Hornborgasjön. Där upptäcktes tre aftonfalkar, en hane och två honor, jagandes insekter i luften. De två följande dagarna sågs fyra exemplar i området. Nästkommande fynd gjordes även det vid Hornborgasjön, denna gång vid Flians utlopp den 22 augusti samma år. 1959 gjordes fynd av fem ex 18 maj och en hona 22 maj, båda vid Hornborgasjön. Dessutom sågs en hona nära Gökhems kyrka den 24 maj. 1960 sågs en hane, jagandes småfågel, vid Sjötorpasjön, Falköping redan den 24 april. Fortsättningen på 1960-talet bjöd endast på fem fynd, fördelade på tre vid Hornborgasjön (augusti 1965, maj 1969 och juli 1969), ett i Falköping (juli 1969) och ett i Fritsla, Mark (maj 1966).  Fyndet i Fritsla var det första för dåvarande södra Älvsborg.

Från 1969 har arten varit årlig i landskapet. 1970-talet gav en svag ökning av antalet fynd, även om arten sågs fåtaligt i början på decenniet. Fyra av åren, 1970, 1971, 1972 och 1975, gjordes endast ett fynd vardera. Två fynd vardera noterades 1973 och 1974. Samtliga dessa avser vår- och försommarfynd, varav merparten är gjorda i maj. Ett undantag var 1971 då en adult hona sågs vid Sjötorpasjön, Falköping den 21 april. Mellan 1976 och 1979 gjordes minst tre fynd per år, med en topp 1976, då fem fynd noterades. 

Under 1980-talet märktes en kraftig ökning av. 1981 med tretton fynd av 18 exemplar och 1982 med tio fynd var toppåren. Enda riktigt dåliga år var 1989 med endast ett fynd. 1990-talet fortsatte likt 1980-talet med en blandning av goda och mindre bra år. Någon markant ökning var det inte fråga om fram till 1998, utan antalet fynd har nog snarare växlat beroende på vädersituationer och skådaraktivitet. 1998, 1999 och 2000 har däremot varit riktigt goda år och visar på en tydligare ökning igen. 2001, med fyra fynd, bröt tillfälligt mönstret, men i år är antalet fynd åter uppe i en hög nivå.

I Sverige har antalet fynd varierat kraftigt mellan åren. Det första fyndet gjordes i Skåne i maj 1857. Därefter gjordes 54 fynd 1900-1955, vilket ger ett snitt på ett fynd per år. 1960-1974 låg snittet på 15 fynd per år för att nästa femårsperiod, 1975-1980, explodera till 81 fynd per år. 1981-1990 låg antalet fortfarande kring 80 fynd per år för att under den senaste tioårsperioden, 1991-2000, öka till 90 fynd per år. Variationerna mellan åren har dock varit betydande under de senaste 25 åren. Årssummorna har varierat mellan som mest 174 fynd 1979 till som minst 41 fynd 1987. Historiskt har två år utmärkt sig. Dessa var 1979 med sina 174 fynd, varav långt över 100 gjordes i andra hälften av augusti och 1981 med 155 fynd, där cirka 110 gjordes på våren. I Västergötland märktes i stort sett inte invasion av alls 1979. Endast fyra fynd gjordes, varav tre under hösten. Däremot 1981 gjordes många fynd och det är fortfarande det enskilt bästa året med sina tretton fynd av 18 exemplar. Om man gör en jämförelse mellan Västergötland och landet i stort vad det gäller ökningstakten, får man fram lite olika resultat. 1960-1974 gjordes knappt 1,5 fynd per år i Västergötland för att öka till 3,5 fynd per år 1975-1980. Ökningstakten i landskapet var här betydligt lägre än för landet i helhet. Perioden 1981-1990 ökade det till sju fynd per år, med andra ord en fördubbling sedan föregående tioårsperiod. Under denna tid låg rikssnittet stilla! Den senaste tioårsperioden, 1991-2000 har antalet minskat till 5,5 fynd per år. Under samma period ökade antalet fynd i Sverige med cirka tio per år. Delar man sedan in de senaste tio åren i landskapet i femårsperioder, ser man att minskningen ligger under 1991-1995 med 3,5 fynd per år för att öka till 7,5 fynd per år 1996-2000. Årets och fjolårets resultat visar på ytterligare en liten ökning, till åtta fynd per år.

Majoriteten av fynden i landskapet har gjorts under våren, framförallt då i maj. Denna månad svarar själv för nästan hälften av fynden. Fördelningen är april tre fynd, maj 75 fynd och juni 32 fynd. Tidigaste fyndet är en adult hona vid Sjötorpasjön, Falköping den 21 april 1971. Aprilfynd är mycket ovanliga i hela landet och det tidigaste jag hittat är ett exemplar vid Ottenby på Öland den 14 april 1991. Från sommarmånaden juli finns sju fynd. Första höstfyndet, en hane vid Hornborgasjön, gjordes i augusti 1965. Därefter dröjde det ända fram till 1976 innan nästa kom. Då sågs ett exemplar vardera i augusti och september. Mellan 1977 och 1989 sågs falkar på hösten sex av åren och från och med 1990 har det gjorts höstfynd varje år. Tidsmässigt ligger dessa mellan augusti och som senast 28 oktober. Fördelningen är augusti 17 fynd, september 19 fynd och oktober fem fynd. Det senaste datumet som noterats är en juvenil fågel vid Hullsjön den 28 oktober 2000. Det finns endast några få senare datum från övriga Sverige. Ser man historiskt på detta så håller det på att ändra sig en del. Före 1990 var andelen vårfynd 85 procent och höstfynden stod för de övriga 15 procenten. Efter 1990 är motsvarande siffror 63 procent på våren och 37 procent på hösten.

Åldersfördelningen visar på några intressanta saker. Av de 182 exemplaren som setts har 118 (65 %) åldersbestämts till adulta, 28 (15 %) till subadulta och 20 (11 %) till juvenila. 16 (9 %) individer saknar åldersangivelse. Den första subadulta fågeln bestämdes 1973 följt av en 1980 och den första juvenila rapporterades först 1979 följt av flera ungfåglar i början av 1980-talet. Att de tidigare fynden främst bestod av adulta fåglar beror nog helt enkelt på att det var få som visst hur de yngre fåglarnas dräkter såg ut på den tiden. Detta förklarar också avsaknaden av flera höstfynd före 1980.

Hur ser då fyndbilden ut i landskapet? Två områden dominerar fyndbilden kraftigt. Det är dels Hornborgasjön och Falbygden där 49 fynd gjorts och dels Vänersborg-Trollhättan med 55 fynd. Att det är så beror nog mest på att det varit en hög skådaraktivitet i dessa områden genom åren. Åtminstone för Hornborgasjön torde det vara så. Vänersborg-Trollhättan området kan man även förklara med inflödet från Skagen i Danmark på våren. En stor mängd flyttfågel kommer med rätta vindar in över det området. Tidsmässigt kan man också se skillnader här. Från det första fyndet 1958 och fram till mitten av 1970-talet gjordes, med några få undantag, samtliga fynd i Falbygden och kring Hornborgasjön. Första fyndet vid Hullsjön gjordes först 1973. De två enskilda lokaler som ståtar med flest fynd är Hornborgasjön (36) och Hullsjön (28). Andra lokaler med ett flertal fynd är Vänersborgsviken (11), Östen (9), Kråks skjutfält, Karlsborg (5) och Dettern (5). De övriga 40 fynden är väl spridda i landskapet även om några områden saknar fynd. Dessa områden är dels centralt i landskapet med kommunerna Vårgårda-Herrljunga-Essunga och även ett östligt område kring Tibro-Töreboda-Tidaholm. Även Ale kommun i Götaälvdalen saknar fynd, vilket känns lite underligt. Det senare kan nog förklaras av få ornitologer i det området.   

Kommunvis fördelar sig fynden, Hornborgasjön, Östen, Vänersborgsviken, Dettern och Hullsjön undantaget på följande sätt. Falköping (13), Karlsborg (8), Lidköping (7), Vänersborg (7), Mark (5), Trollhättan (4), Ulricehamn (3), Tranemo (3), Göteborg (3), Gullspång (2), Mariestad (2), Alingsås (2), Borås (2) samt Grästorp, Skara, Hjo, Mullsjö, Lilla Edet, Lerum, Svenljunga och Mölndal med ett fynd vardera.

Ser man till hur fynden på de olika lokalerna skiljer sig åt årstidsmässigt, hittar man också en del intressant information. Vid Vänersborgsviken är samtliga elva fynd från hösten, trots att man här även har en god bevakning vår och sommar. Även vid Kråks skjutfält har fyra av fem fynd gjorts på hösten, trots god bevakning andra årstider. Vid Hornborgasjön är fördelningen 26 vårfynd respektive tio höstfynd och vid Hullsjön är motsvarande siffror 23 på våren och fem på hösten. Vid Östen och Dettern är samtliga fynd från vår och försommar.

Vad beror då denna ökning på? Är det samma över hela landet, eller är det en västgötsk ökning? Först och främst skall man ha i åtanke att optisk utrustning och fältbestämning har utvecklats enormt under de senaste tjugo åren. Antalet ornitologer och rapportörer har dessutom mångdubblats. Intresset för rariteter har också ökat lavinartat under senare år, vilket gjort att många tittar lite extra, bland annat på småfalkar. För att få en helt rättvis bild behöver man nog också känna till hur det har varierat med skådandet i de olika områdena inom landskapet under olika tidsepoker. Att Hornborgasjön var en av landets mest välbevakade lokaler under 1950 och 1960-talet torde väl vara allmänt känt. Detta speglas också väl i fyndbilden. Att däremot Hullsjön hade sin kanske mest välbevakade period under slutet av 1970-talet och större delen av 1980-talet kanske inte är lika känt. Även detta stämmer väl in i med fyndbilden av aftonfalk.

Gör man en uppdelning i perioder kan man se att Västergötland 1960-1974 stod för cirka tio procent av fynden i landet. 1975-1980 var denna siffra drygt fyra procent för att åter öka till knappt nio procent 1981-1990. Den senaste tioårsperioden minskade det åter igen till sex procent.

Slutsatsen av det hela blir ändå att aftonfalken ökar något i numerär, både i Västergötland och i riket i stort. Ökningen är dock relativt blygsam och dessutom svårtolkad på grund av de stora variationerna från år till år.